Hur kommer det sig egentligen att jag har mitt intresse för odling? Den frågan har jag fått många gånger och den är alltid lika svår att besvara. Men jag har min teori.
När jag var liten hade mina farföräldrar ett jättestort grönsaksland bakom huset. Vi pratar 300 kvm med alla tänkbara grödor bara för eget hushåll. Min fammo har varit hushållslärare i högstadiet och min faffa kunde mycket om jordbruk och natur. Grönsakslandet var välskött och frodigt tack vare faffas pedantiska ogräsrensning, tålamod och kunskap.
Min första egna köksträdgård. Väldigt liten och enkel.
Det är så här jag minns min faffa. Med baskern på snedd och med ett verktyg eller kameran i handen. På nedre bilden kärlekstallen som finns vid huset de byggde.
Det här grönsakslandet tror jag att är ett viktigt frö som har växt till det intresse jag har idag. Jag och mina bröder har fritt fått äta direkt ur landet och har dessutom serverats hemlagad husmanskost med de samma grönsakerna. Att fammo är lärare är också av betydelse. Det blev en vana för oss att kunna identifiera grönsakerna, dofterna och vilket kött som serverades till. Vi visste vilka ärter som skulle spritas och vilka ärter som var de vi kunde äta hela skidan av.
Problemet med att ha blivit bortskämd med råkost på det här sättet är att det tog ganska länge för mig innan jag lärde mig att tycka om varma grönsaker. Rova, Kålrot, Kålrabbi, Ärter, Morötter. Allt det där har jag alltid tyckt bättre om som de är och inte tillagade. När jag studerade till trädgårdsmästare frågade läraren i frilandsodling vad man använder kålrabbi till. Då visste jag inget annat än att den är jättegod att äta som råkost. Nu vet jag att den är supergod att använda i soppor eller ugnsbaka.
Ja ni vet hur det är med den kunskap man får så länge man är barn. Den finns kvar. Nu gäller det bara för mig att få mina barn lika intresserade och föra vidare vikten av att kunna odla egen mat.