Det är söndag kväll och fortfarande ljust utomhus. Solen skickar in sina sista strålar genom köksfönstret och hela familjen sitter runt bordet. Alla lika rosiga om kinderna efter två dagar tillsammans. Lediga och med mycket utomhusvistelse.
Barnen har cyklat, jagat varandra och blåst såpbubblor. Jag har grävt en till djupbädd, sått frön, klippt hallonbuskar och byggt ärtstöd. Det är intensivt och ingen har egentligen tid att äta fastän det är vad vi borde göra när vi använder så mycket energi.
Hönsen har jag låtit gå fritt. Egentligen får man inte ha dem ute nu om man inte har dem i hage med tak (flyttfåglarna tar med sig sjukdomar), men drabbas de är de ju inte 50 som drabbas, utan fem stycken. Sällskapet hönsen ger är oslagbart. De är så nyfikna och vill vara med där jag är. Speciellt om jag har en spade och börjar gräva, då vet de att det vankas maskar. Eller så chillar de i en hög av fjädrar på det varmaste stället de hittar.
Som du kan notera är det old ladyn Lisen som är den som är mest nyfiken av sig.
Liksom förra veckan satte jag spaden i jorden bakom uthuset. Den här gången kom jag mig utan problem nästan en meter neråt, fyllde med kvistar, grenar, stallgödsel och bokashi innan jag grävde över jorden igen. Jag måste komma ihåg att tacka hönorna för att de har fixat så här fantastiskt fin jord åt mig här där hönshagen stod förr.
Ärtstödet har jag gjort på samma vis som min fammo och faffa alltid gjorde. Torra pinnar (annars börjar de växa) som man flätar ett rutnät av där ärterna är sådda. Den här höjden räcker åt min ’bamby’. På sidorna om ärtstödet tänkte jag att jag ska så sallat.
Min färdiga djupbädd finns på ett så fantastiskt bra ställe att det fullkomligt kommer att explodera av grönt här redan i ett tidigt skede. Tänk bara på att jag kunde gräva en meter neråt medan jag på andra ställen i trädgården inte ens får ner spaden en centimeter. Därför sådde jag många tidiga sorter här, som rädisor, spenat, sallat och mangold. Mitt enda problem är bevattningen. Det verkar som att jag haft för stor mängd jord och gjort bädden för hög. Nu hålls inte kanterna riktigt när jag vattnar.
Jag skulle tro att det blev närmare 20°C varmt vid sydsidan på lördagen. Barnen sprang utan ytterkläder och jag vågade mig på tunnare arbetsbyxor och bara en tunn tröja. Och tur var väl det! I mina arbetsbyxor hittade jag luftlöken som jag köpte i höstas och skulle sätta ner. Lökarna hade börjat växa där i mörkret, i mina byxor som varit ihopvikta längst ner i skåpet hela vintern. Nu fick jag snabbt välja en plats och hoppas att jag minns var den är.
Vitlök är vanligtvis sånt som ska sättas på hösten, men så finns det sorter som sätts på våren. Ett par sådana hade jag köpt på mig i något skede för att experimentera med. Vitlök är det som vi absolut inte kan få för mycket av känner jag. Till min glädje har den vårsatta vitlöken från förra året börjat titta upp nu också! Av någon orsak tog den ett mellanår ifjol.
Tack och lov har söndagen inte bjudit på fullt lika fantastiskt väder. Jag vet inte om min kropp hade klarat av en djupbädd till så här tätt inpå den förra. Istället har vi cyklat runt gamla brandstation för att Leon skulle få lära känna sin nya (lite större) cykel, blåst såpbubblor och varit på stallbesök till Socklot.
Att avrunda helgen med att producera blogginlägg till skön musik passar mig utmärkt. Imorgon har jag för ovanlighetens skull en ledig dag för att kunna gå på kurs i butikskommunikation i Vasa.
Tills dess. Kung Winston och plåttuppen vakar över Källbacken.