Där jag går runt i odlingen på kvällen, samma runda kväll efter kväll, så känns det nästan som en hundbajspåse jag håller i min hand. Innehållet ser lite likadant ut, men är slemmigare och levande.
Femtio stycken en kväll. Bara trettio nästa. Sedan orkar jag inte kvällen därpå. Men det fortsätter likadant alla kvällar och jag går runt tills det skymmer och daggen faller. I hönsens hage är det nästan alltid tjugo stycken men de äter dem inte.
Det är pantersniglar. 15 centimeter långa när de slemmar iväg, och ”bara” 7 cm när de hittar något att äta. 7 cm långa men istället 3 centimeter breda. Usch.
Jag kallar det mitt långsamma krig, men faktum är att den här sortens snigel är ganska snabb. Håller jag inte ett öga på påsen i min hand har hälften snart tagit sig ut.
Tack och lov förstör de inga levande växter (annat än smultron och jordgubbar) utan koncentrerar sig på döda växtrester och sina avklippta syskon från tidigare kvällar.
De förstör kanske inte så mycket. Men de hör inte hit. Pantersniglarna är liksom den spanska skogssnigeln en art som invandrat och som nu tar över lite för mycket av vår natur. Jag känner att jag vill begränsa deras framfart en aning innan situationen blir övermäktig.
Kriget fortsätter. Varje kväll.