För en tid sedan fick jag ett önskemål att skriva om min utbildning och hur jag utvecklats under mina verksamma florist-år. Det här stod jag och reflekterade över en dag förra veckan när jag band begravningsbuketter.
Begravningsbinderier läggs det överlag ganska mycket fokus på i floriststudierna (så som jag minns det iallafall), och det med all rätt. Det är en viktig bukett som ska hedra och ta farväl, ge anhöriga lite tröst i stunden och göra jordfästningen till ett fint minne.
Här visar vår lärare Sanna hur man binder en gravbukett.
Jag minns hur svårt jag tyckte att det var då back in 2008, att få blommorna lagom långa och att hållas stadigt i stickmassan. Vi kunde hålla på en hel skoldag med EN bukett och ändå inte vara nöjda. Vår lärare Owe sa att vi sedan ska kunna binda en begravningsbukett på ungefär 20 minuter, och då i den stunden när vi svettades med den där ena buketten så kändes det målet ouppnåeligt! Det här handlar förresten om den tiden när varje enskild blomma skulle trådas med 1-2 järntrådar för att inte ramla bort. Numera är det mera miljötänk och helst inte en endaste blomma med järntråd i.
Det handlar om flera olika synvinklar när en florists utveckling ska värderas. Tiden är förstås en viktig del eftersom tid och effektivitet kostar pengar. En annan viktig punkt är materialval. Jag kan vara hur snabb som helst, men om jag väljer fel material blir det ändå förlust i slutänden. Jag behöver nästan kunna trolla med material ibland, både för att inte ha så stort svinn, men också för att det kan börja se katastrofalt ut.
Idag, när jag har dubbla kompetenser inom branchen och 8 år av arbetserfarenhet, vågar jag påstå att jag klarar av en bukett på 20 minuter. Så visst har jag utvecklats med tiden, blivit mer självsäker och fått en finare grundmodell inpräntat i fingerminnet.